iframe { height: 1px; width: 1px; }
Lyckan... kan vara som en svag ton som klingar genom vardagen

HUR ANVÄNDA VÅRA MEDFÖDDA GÅVOR ?

 Har ni funderat ibland på att vi ofta arbetat med saker som inte intresserat oss, 
utan bara gett andra vår tid och kunskap, så att de´
skapat en förmögenhet...!?






 Nu är vi inne i en tid när vi mer kan förverkliga våra egna drömmar...  Tiden när vi gav allt´ till ett bolag, en Firma, stor elller liten, är egentligen över... eller borde..

 Ni vet när våra äldre släktingar arbetade i 30-40-50 år inom samma firma, och fick en "klocka" !??efter visst antal år. (avdragsbar förståss´)
Och många hann inte få den där klockan ens´, kanske ett par år kvar, för de fick sparken, för nytt folk skulle in, eller "vi har inte produktion" så det räcker åt alla längre. Och de som oftast fick gå efter ett långt´antal år, hade inte en chans på arbetsmarknaden längre! 

 Näe´, de blev inte behandlade "som en i familjen".. 
De fick gå hem med en svidande märklig känsla i magen, av att ha satsat nästan hela sina liv för "direktören" och hans Bolag..... 

 Nu kan´ vi faktiskt skapa inkomst på att vara oss själva, göra det vi har fått i gåvor från födseln, eller tillskansat oss kunskap genom åren för något vi passionerat drömt om..

 Vi har ju alltså alla en kunskap, ett värde´ i oss själva..
Ett värde vi kan använda..



 Visst´det kan´ krävas koncentration, en del studier, engagemang, mm..
Men det bästa är ju ändå, om vi kan använda vår egen´ kunskap och passion..


 Vi kanske är bra´ på: 

att jobba med Hår, Naglar, Make up
skriva Böcker, 
Bokföring
sy Kläder, 
Hålla Föreläsningar om något vi kan och älskar
göra Smycken, 
göra Astrologi-läsning,
skriva Bloggar, 
tipsa om bra Resmål

måla Tavlor, 
alternativ Medicin, 
att Sjunga, 
visa Rundvandringar där vi bor elller ställen "vi kan"
tillverka Aromterapi-olja, 
att Dansa, 
göra Videor
mm.mm






 och inom dessa kan vi till o med lära ut samma kunskap...

Jag tror att de tidigare traditionella 9 till 5 -jobben snart är på utdöende...

 Kanske måste vi göra flera av dessa saker, allt´beroende på hur högt på "status-skalan" vi sätter våra gränser..
hur högt vi vill skuldsätta oss för att få det, osv..

 Men belöningen´ blir ju att vi känner oss friare plus gör det vi är ämnade till !!

Framför allt´ blir ju livet roligare att leva..

 Är då även ganska säker på att många av oss aldrig skulle bli utbrända på samma sätt som nu..

 Och en sista sak med detta är mitt personliga tillägg !! :

 Ge lite mer´ än förväntat!!
Finns det nåt´underbarare än när man, vad det än gäller, får lite mer än man begärt, eller önskat!!  


Jag ger alltid mer till Matte än hon förväntar sej ...

ANNONSER...

 Annonser verkar mest till för att vi ska känna att det är en brist´ i våra liv om vi inte köper just denna´produkt.. 
och det´ är det sjuka ...



Hur lyckliga vi ska bli om´ vi köper denna " Ansiktskrämen, bilen, skon eller vad som..  " .
Vi ser hur hela familjen dansar och leker med barnen, som skrattar förtjusta.
(om vi inte har nån familj eller barn, varför ska vi då ha just denna produkt, hmmm??!) nåja´..

Tusentals´ gånger varje dag kommer olika Annonsörer att påstå att vi saknar just denna deras´ produkt..


Så jag lämnas åt mitt öde, att det defenitivt absolut´ är något som saknas i mitt liv.. 
Det finns ju hundratals (kanske tusentals) Ansiktskrämer, bilar skor.mmm ...






OM vi kan köpa ALLT de försöker få oss till, 
då´ blir vi lyckliga.




mycke´ Ansiktskrämer o Bilar
 o Skor blir de´..

Överallt är vi påverkade av att vi saknar något.. hela´ tiden. Vad ska vi göra med det, inombords??
.. Vi kan ju inte köpa ALLT?!, 

så vi slutar köpa det,. 

Vi har också bara en kort´, kort stund på oss att köpa just denna produkter. 
Ni vet, klockan som tickar, hela´ Internet är här inne nu och kan köpa den allra´ sista Ansiktskrämen, bilen... huuwwww.. 


Nu måste jag summera lite:
Vi duger alltså inte, och vår tid rinner ut !!


Vad är detta !? ...  Hur komma ut ur detta nu då !?. 

Kanske tänka: "Jag är´ hel inombords, jag känner mej rätt nöjd med mitt liv som det är, jag kan använda, låt oss säga, en´ bra ekologisk kräm, den räcker länge.Volvon håller ännu längre...skorna känns också bra än..

Det är´ inget fel på mej..

Puh... Inget fel på yrket Annonsör, PR-folk,mm, men vi behöver´ inte köpa alla deras produkter.

Och framför allt:
VI DUGER ÄNDÅ !!!!


 Jag är nöjd med en burk kattmat om dan´så de´..

I STUNDEN..

Eftersom jag "tänkt till" i skogen, vill jag lägga in en liten tanke:

Jag har länge tyckt att jag lever i nuet.. När jag läst om detta i nån tidning, har jag tänkt: "Jag´ lever minsann´verkligen i nuet!!"

MEN, nu kommer det värsta. DET HAR JAG JU INTE !!

En kort´stund har jag verkligen njutit av, till ex, en saftigt god apelsin.. sen har tankarna vandrat.. "undrar var detta kommr från, Italien, Spanien eller  Nya Zeeland. Undrar hur det är i Spanien nu?, tänk när jag var där, va roligt vi hade. träffade vi inte vår granne då? vem var det hon hade med sej? var det sonen, hur gammal var han nu igen?......osv.osv.osv."

Och så har det varit med många händelser.. En stund, något´ längre eller oftast, något´ kortare..

Så jag började träna.. Inte fysikträna, gymnastik elller annat, utan träna mentalt..


När jag såg på något vackert, till exempel, några underbara stora lövträd, vilka jag är särskilt förtjust i, så var jag i det ögonblicket mycket längre än jag normalt brukade..
Och jag fick stoppa tankar som ville flöda fram..vilken sorts träd, är det gammalt eller nytt....

Och efterhand blev "NU-stunden" längre o längre...
Detta kommer naturligtvis att tarva att jag tränar hela mitt återstående liv !!?
MEN´ det är värt det, för NU-stunden är ett mirakel.. den förändrar en lite´..

Den visar sej vara en av de viktigaste känsloinstrument´ vi har..
Nu kan vi ju inte gå omkring i alla situationer och "dra ut" på alla tankar..
Men ofta, mycket oftare än vi tror, kan vi faktiskt det.

Sedan jag kom hem, oförklarligt förändrad, hahaha, så har " ro´n " i kroppen, satt fäste.. Jag irriterar mej mycket mindre på småsaker, tänker att, ja det var det´ det. Inte mycket att göra åt..

Och i nästa stund plockar jag fram en visuell syn framför mej. 

Min kissekatt, som ligger o tvättar sej omsorgsfullt, ser ju så roligt ut ibland, tittar sej omkring, med tungan fortfarande ute, som vad händer runt mej, hahaha..

Tankarna kommer, jag stoppar dom, de kommer tillbaka, jag stoppar dom.... Och tiden i Nu-et blir verkligen längre o längre. 

Och det är som om dessa läker gamla inre sår o tankar.. för dessa verkar bli oviktigare.
Det heter ju´, att bakåt finns inte (gamla minnen), och framtiden är helt oviss. Så ok. då accepterar jag att det är´ Nuet som gäller..


Har fått lite fnatt på det där nu!! 
Pröva´själva , det är både kul o givande!!

TYSTNADEN...

                      TYSTNADEN                             

Efter sex veckor i Naturen, med endast Katter, Blommor, Träd, Smultron !!! och Himlen som sällskap, får tankarna vila. Ensamheten blir  en vän´, som lever med en´ under den tiden. Där fanns ingen framtidstanke, heller inga bakåt-tankar, utan precis bara nuet..


 Vilket faktiskt betyder att beslut blir klarare, och tidigare saker var ibland självklara på grund av yttre omständigheter.
Hade heller inte uppkoppling på Fb eller andra medier.

När jag nu såg en händelse eller ett naturfenomen, vackra fjärilar, en älg, för mej ovanliga blommor eller liknande, fanns ingen tanke på att "poff", fota för att lägga ut och då få bekräftelse på att´ jag upplevt detta, eller sett detta.
Jag såg, jag njöt mycket mer´nu när det bara var en "upplevelse", min egen "upplevelse"..

 Och jag erkänner att det var nästan ovant, för tidigare var det som en självklarhet, t o m skyldighet att visa. Naturligtvis inte något´som hade med mina Fb-vänner att göra, utan detta var programmerat i mitt huvud efter åratal av sådant beteende.

 I den bedövande sköna tystnaden som finns i naturen, ja förutom surrande bin, susandet från träden, finns ju en läkande kraft som är mycket stark.
 För mej kom insikten att jag inte behöver bekräftelse för att leva. Bekräftelse på att jag duger om jag presterar, jag duger om jag gör det eller det, även mot min egen vilja ibland.

Och fortfarande har ingen´ människa jag någonsin känner, sagt att jag ska göra det eller det.... utan allt detta har suttit i mitt eget huvud. Kan ni känna igen det?

När jag nu är hemma igen, känns det lite överväldigande, bor ju mitt i Stockholm.. Larmet och bruset från "livet" känns fortfarande aningen märkligt..

När tystnaden nu tydligen slagit rot i mitt medvetande, verkar det som om jag inte kan stressa, jag observerar, men kan inte delta.
Nu går visst alla´om mej, haha, många har väldigt bråttom. Till, ja hit eller kanske dit..

Jag kanske blivit tidlös, för jag tänker inte på, att nu måste jag avsluta detta för att jag ska till nästa punkt..

Tror att tiden utan "uppkoppling" gjort mej fri på något sätt. Vänner på Fb är fortfarande lika viktiga, kanske tom mer, för de är vänner, antingen från tidigare år, eller nya, jag fått.
Så det har  ingen betydelse...

Utan det är, att det behövdes tydligen en viss avvänjning för att komma till viktiga beslut angående just min´egna framtid..


Har ju träffat många vänner/väninnor som " gått i väggen" som det enkelt uttryck heter, men som är en "helvetesresa" för dem det drabbar.. Inte svårt i dessa tider, vi sätter en enorm press på oss själva, med hjälp av fel företagsklimat och annat av olika omständigheter, och tänker inte på att våra hjärnor  verkligen kan bli "överhettade"

Bloggen känns konstigt nog, aldrig något man behöver bekräftelse från eller nödvändig att hela tiden "fylla på", den är mer som en fri länk till er andra som läser eller tycker om att skriva... Vet att många av er känner så med..

 Det jag tänker på, är att en kort resa, att kanske bara byta resväg, eller mer vistelse i naturen är en bra ide´för många av oss.








Jaa.. det var så´ vackert med naturen som vy...

ANSIKTSTOLKNING...


Jag har gjort något mycket spännande. Jag har varit hos en av Sveriges skickligaste Ansiktstydare !!

 Eva-Marie Janelo.. Hon är utbildad av Lillian Pearl Bridges, den världsledande experten i den kinesiska kunskapsgrenen i Face Reading.
Denna tusenåriga gamla kunskap har hon i sin egen forskning fört samman med modern västerländsk psykologi.



 Vårt ansikte består av en hel berättelse om vilka vi verkligen´ är.

Om vi ofta eller i längre stunder befinner oss i ett specifikt känslotillstånd bildas så småningom en bestående linje i huden på grund av muskelrörelser i en specifik ansiktsmuskel.


 Genom att lära oss att läsa av vilka känslor som dessa linjer bildas av kan vi utläsa våra medvetna och omedvetna känslo- och beteendemönster.

Vi ges genom denna medvetenhet även möjligheten att kunna förändra vårt sätt att reagera, tänka och handla.


I Kina har en liknande kartläggning av ansiktets mimik pågått sedan minst tusen år tillbaka.
På det psykologiska planet var detta en värdefull kunskap för att kunna avläsa var en människa befann sig i sin egen personliga utveckling. 

Läkaren kunde också genom att studera ansiktets färgskiftningar, markeringar, svullnader och insjunkna områden ge en bedömning av hälsotillståndet.

 Eva-Maries hemsida: www.neosoma.se 

Här syns i mitt ansikte skiftningar som ändrats efter hand under sessionen. 
Jag var ganska chockad, om jag ska vara ärlig, av hur "mitt i prick" det var med beskrivning av mej och min person.
 Och jag fick även lära mej en del visdom och råd och ideér om hur jag kan förändra livet till det bättre, helt enkelt.

Klart värdefullt, och med exakt precision..

Klinikadress:

Neosoma Köpmangatan 41, Eskilstuna

Tel: 016 – 51 21 66

Mobil: 0702 – 516 165

Även tillgänglig på Fb.
Känslomässiga ärr är en bok som berör.


Här ett jättebra tips att mjuka upp övre ryggdelen..



Och här hjälp vid den vanliga åkomman, hälsporre..







 Detta är en del´ av vad Eva-Marie arbetar med. Mer info finns på Hemsidan. 

Hon har en helhetssyn av hälsa.


ÅH NEJ - EN ENSAMKOMMANDE FLYKTINGPOJKE !

Åh´ nej - en ensamkommande flyktingpojke!

 IT-manager with a difference at Etteplan


I början av förra året, 2016, började jag se lajkade inlägg på LinkedIn från Mentor Sverige. Jag läste inläggen men fäste i övrigt ingen större notis vid dem.
Det gick en tid. Men jag kunde inte släppa Mentor helt. Nånstans inom mig hade jag börjat forma en idé.
Det vore ju coolt om jag kan använda min yrkeserfarenhet och hjälpa och stötta en ung kille.
Enligt Mentor så handlade det om att träffa sin Ungdom ett par gånger per månad och en eller ett par timmar vid varje tillfälle.
Visst har väl jag tid att träffa en kille ett par gånger i månaden för att bjuda på en fika, lyssna på problem och utifrån mina erfarenheter lyssna, coacha, stötta, hålla motiverande samtal och göra det lilla jag kan för att hjälpa killen framåt?
Utöver detta så såg jag att det vore ju kanon om min Ungdom bor på min sida stan också. Då har vi ju ännu mer gemensamt och kan lätt träffas.
Jag fick en bra känsla. Lite som farsan Baloo på julafton. Jag ska lära honom allt jag kan...
Jodå. Klart jag har tid för detta. Ett par timmar varannan vecka ska jag ju kunna peta in i schemat mellan simskolor och barnkalas.
Jag anmälde mig till introduktionskursen. Där gick vi igenom olika frågeställningar som kan uppkomma i relationen mellan Mentorn och Ungdomen. För en stund blev jag lite nervös. Vissa Ungdomar kan ha problem och då gäller det att kunna hantera det. Det var lite vad kursen gick ut på. Bland annat.
Jag lugnade mig själv. På min sida stan är det ju ganska lugnt. Problemen här är väl mer vilket jobb man ska välja när man blir stor...
Efter introduktionskursen och en kort intervju fick jag helt enkelt vänta på att matchas med en Ungdom. Någon som hade efterfrågat specifikt min profil baserat på intervjun, eller en Ungdom som personalen på Mentor bedömde vara en lämplig matchning.
Tiden gick. Eller ett par veckor i alla fall.

En dag i april ringer Mentor mig. De har en matchning på en Ungdom. De frågar om jag fortfarande är intresserad av att vara Mentor.


Yes! Nu kör vi! Det här kommer att bli grymt!


Jag blev taggad till tusen. Härligt med en matchning. Farsan Baloo inom mig tittade fram igen. Hoppas det är en Ungdom med samma tekniska intresse som jag själv har. Kanske en blivande ingenjör? Jag håller tummarna.


I slutet av detta samtal som gjort mig så taggad kom en sista upplysning.


Han är femton år gammal. Han är rätt så duktig på engelska. Det är ganska ovanligt för ensamkommande flyktingar.


 Va?   Tankarna började virvla i skallen på mig. Jag fick en klump i magen. Jag blev alldeles kall.

Vadå ensamkommande flykting? Nej nej. Det här går inte. Vad vet jag om flyktingar? Jag skulle ju vara Mentor åt en svensk kille. Jag skulle ju lära en svensk kille allt jag kan. Vara farsan Baloo.

Nu hade jag satt mig själv i klistret. Jag hade ju faktiskt sagt att jag fortfarande var intresserad av att vara Mentor.


Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag slingra mig ur det här? Hela situationen kändes väldigt obekväm och olustig. Jag har ju följt media och vet hur situationen ser ut. Flyktingar från höger och vänster som bara svämmar in i Sverige. Jag vill inte vara en del av det, det räcker med att på tryggt avstånd betrakta vad som händer och låta andra reda upp situationen. Det är ju vad våra skattepengar går till. Eller hur?


Jag skulle ju ha en SVENSK Ungdom för sjutton. Samtalet lämnar mig väldigt omtumlad.

Det går några dagar. Jag bearbetar beskedet jag fått. En ensamkommande flyktingpojke. Det är ju såna man bara läser om. Jäkligt ovant, olustigt och obekvämt. Vad kan jag om sånt? Och att det sedan fanns ett flyktingboende några kilometer från mitt hem? Det hade jag inte en aning om.

Jag tänker vidare. Försöker tänka annorlunda. Försöker tänka på mitt mantra "ju svårare desto bättre". Försöker tänka på att jag, i min yrkesroll, gillar utmaningar och problematiska situationer. Försöker tänka på det som att komma in i ett havererat projekt som jag får förmånen att reda upp. Sånt jag tycker om på jobbet och är ganska så bra på
Jag kommer fram till att jag faktiskt kör. Det kommer helt klart bli en utmaning men jag gillar ju sådana.

April 2016. Programstart.


Ett gäng nervösa vuxna Mentorer samlas i ett rum på Mentors kontor i Stockholm city. I rummet bredvid sitter ett gäng ungdomar. Snart ska vi få träffa dem. Först en snabbgenomgång och sedan går vi in i det andra rummet. Vi blir påminda om att det här är vår Ungdom för de kommande 12 månaderna. Alla ungdomarna har, precis som vi Mentorer, frivilligt anmält sig till detta.


Där sitter grabbarna. Jag har handsvett och skakar lite. Det var länge sedan jag var så här nervös. Jag försöker gissa vilken Ungdom som är min. Vid den här programstarten matchades vi Mentorer bara mot ensamkommande flyktingpojkar. Tiderna var sådana just då. I början av 2016.


Jag vet inte vilken Ungdom som är min. Allt jag vet är hans nationalitet, att han kan lite engelska och att han vill bli businessman. Jag ser ingen kille som ser ut som en businessman. Ingen av grabbarna har vare sig kostym eller kavaj.


Till slut får jag träffa min Ungdom och vi gör några övningar i att trevande lära känna varandra. Vi lyckas på något sätt bestämma en tid att träffas på tu man hand för första gången.


Herregud. Hur ska jag klara av det här? Vad har jag gett mig in i? Varför var det ingen som stoppade mig från detta?


Det hade varit så mycket enklare med en svensk Ungdom. Någon jag kan relatera till och någon som kan relatera till mig. Någon som fattar skämten och kulturen. Jag hade mycket hellre följt flyktingkatastrofen på avstånd. Via media. Nu är jag mitt i den här röran. Och det är mitt eget fel. Vad ska jag göra?


Mars 2017. Snart programavslut.


Nu har det snart gått ett år med min Ungdom. Det har gått mer än ett år sedan jag anmälde mig till Mentor.


Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har varit stolt och jag har varit rädd. Det här är något av det värsta jag gjort i modern tid. Och något av det absolut bästa.


Vid ett tillfälle när vi fikade valde min Ungdom en läsk och en kanelbulle. Som han åt med kniv och gaffel. Jag skrattade och försökte skämta om det. Han hade aldrig använt gaffel innan han kom till Sverige, berättade han. Han tyckte att han behövde träna på hur man hanterar en gaffel.


1-0 till honom.


 Att använda gaffel när man äter har jag alltid tagit för givet. Så gör man där jag kommer från. Så lär jag ungarna. Kladda inte i maten - använd gaffeln. Så är det tydligen inte på alla platser i världen. I delar av världen äter de med pinnar och i andra delar med fingrarna. Lesson learned.

2-0 till honom. 
Han vill öva och lära sig. Jämt.
Det har varit svårt att få till träffar till och från med min Ungdom. Han ska alltid simma. Vid något tillfälle frågade jag honom varför han alltid simmar? Han berättade att när han kom till Sverige för några månader sedan så var det någon som sa till honom att man måste kunna simma i Sverige.

3-0 till honom. 

Han vill öva och lära sig.
Efter sommaren 2016 föreslog en vän att jag och min Ungdom borde hänga med honom i hans båt så vi får se Stockholm från vattnet. Väl på bryggan beter sig min Ungdom underligt. Jag och min kompis försäkrar honom om att allt är säkert. Alla har flytvästar och vi ska inte åka långt eller snabbt. Min Ungdom går motvilligt med på det. Jag tänker att han faktiskt tränar på att simma. Ramlar vi i vattnet hjälps vi åt. Vi ger oss av.
Min Ungdom sitter tyst ett tag på en soffa i båten och pysslar med sin telefon.

Han har googlat fram en bild och visar mig och min vän. Ungefär som bilden nedan. Han berättar att den första och enda gången han åkt båt så gick det till på det viset.
Jag får dåligt samvete. Jag hade ju inte haft en tanke på att han tagit sig till Sverige på ett sådant sätt. Vi frågar om han vill att vi ska åka tillbaka till bryggan. Nej då, det går bra.

Vi tuffar vidare och kollar in Stockholm från vattnet denna vackra sensommarkväll.


I slutet av båtresan frågar min vän om min Ungdom vill prova att köra båten. Min Ungdom undrar om man verkligen får det?


Japp, det behövs inget körkort för små båtar.


Jag kan inte släppa bilden på min Ungdom där han står rakryggad bakom ratten med ett stort leende och kör motorbåt i Stockholm.


Jag fick lite mer bakgrundsinformation. När min Ungdom började sin resa mot Sverige hade han sällskap av sina två bröder och ena broderns fru. Efter båtresan på väg till Europa var det bara min Ungdom kvar. Han vet inte vad som hänt med hans bröder. Min Ungdoms föräldrar dog i ett terrordåd, ett bombattentat, innan de påbörjade sin resa någon gång i slutet av 2015. Han är ensam nu.

4-0 till honom.
Att överkomma en rädsla.

Min Ungdom har slussats mellan lite olika boenden här i Stockholm. En gång hamnade han en bra bit utanför Stockholm. Det gillade han inte alls. Långt bort från sina kompisar och från sin favoritsimhall. Jag gillade det inte heller. Han hamnade långt bort från mig. Han avvek från det boendet. Och jag hejade på.


Helt plötsligt en dag talar min Ungdom svenska. Jag tappar hakan. Jag frågar honom hur det gick till. Han förklarar att när han bytte boende sist så sa han till människor att han inte kunde engelska. Tvingade sig själv och andra att bara tala svenska. Jag blev mållös.


5-0 till honom. 


Snacka om snabblärd och motiverad. Och jag slutar räkna poäng. Det är ingen idé med min Ungdom. Oavsett om vi spelar pingis eller bara kämpar på med livet. Han kommer att vinna på poäng vad jag än gör.
Nu har min ungdom varit i Sverige i ca 14 månader och talar svenska. Jag har lärt mig fyra fraser på hans språk. Jag har skrivit upp mina fraser i OneNote eftersom jag konstant glömmer bort dem. Precis som med de finska svordomarna jag snappar upp av mina kollegor på andra sidan Östersjön.

Nu vill min Ungdom gå klart skolan och plugga hårt. Och så vill han skaffa bil och körkort. Sen är han redo att bli en businessman.


Någon gång frågade jag honom om han vill tillbaka till sitt hemland. Det vill han absolut inte. Han vet att han kommer att dö där. Han är livrädd för terrorister och terrordåd. Här i Sverige är det säkert och här vill han bo och jobba. De terrordåd som inträffar i Europa, de vi läser och hör om i media, de inträffar även i hans hemland. Det landet ligger lite längre bort så dessa dåd når inte svensk nyhetsbevakning lika bra bara.


Vid ett tillfälle när jag hälsade på hemma hos min Ungdom fick jag en komplimang av en man i personalen. Han tyckte att jag gjorde något betydelsefullt och viktigt. Precis den känslan jag själv ville ha för ett år sedan. Självbekräftelse. Farsan Baloo. Men nu när jag fick denna feedback höll jag inte alls med.


Det är min Ungdom som gjort något viktigt för mig. Han har öppnat mina ögon. Han har givit mig en livserfarenhet jag inte kunnat få annars. Han har hjälpt mig överkomma en rädsla. Han har visat mig hur man kämpar för att uppnå sina mål. Min Ungdom är en fighter. Min Ungdom är smart. Jag står bredvid och bara suger i mig av hans energi och jävlaranamma.


Vi pratar inte så mycket om asylpolitik, flyktingmottagande och sånt där när vi träffas. Vi snackar mer om vardagliga saker.


Men jag kan inte låta bli att tänka. Jag hoppas verkligen att min Ungdom får stanna i Sverige. Jag tycker att vi verkligen behöver ett tillskott av människor med denna energi och detta driv. Jag kan inte låta bli att undra. Var är min Ungdom i livet och karriären om 10 år om jag ser på allt han uppnått bara det senaste året?
Så här ett år senare, är jag glad över att jag trotsade min rädsla över det okända. 
Och att få chansen att lära känna en ny människa jag annars inte skulle träffat. 
Det var ju inte alls så farligt. 

Det var ju till och med riktigt, riktigt bra. 

Testa!